Skatteverkets CIW? Och Irak

Vi har ingen. CIW betyder krigföring mot uppror och även om alla stater bygger, delvis, på hotet om våld så är det inte något vi utöver. Jag hoppas att polis kan fortsätta med sitt våldsmonopol och ingripa när det behövs. Den ryska motsvarigheten till RSV har ju egna polisstyrkor, och genomför väpnad skatterevision.

Nog skojat, så har i slutet av ett uppdrag har jag, om planering fungerat, rätt gott om tid. Så jag har börjat fundera på kriget i Irak. Artikeln som jag länkar till ovan är klart intressant, liksom hela tidningen den står i. Valet står mellan olika vägar, ”skräklighet” att terrorisera terroristerna vilket tyskarna gjorde både i först och andra världskriget är inte en framkomlig väg. Den politiska kostanden är för hög, både lokalt, internationellt och hos hemma opinionen om man är en västerländskt militärmakt. Den anglo-amerikanska Counter-Insurgency metoden kostar pengar, tid och blod. Den enklaste metoden är att göra som efter det tredje anglo-afganskakriget, förhandla sig till en lokalt fungerade lösning och sedan kalla det en seger. På många sätt påminner mig kriget i Irak om den tyska invasionen av Jugoslavien 1941. Själva invasionen gick snabbt och var relativt oblodig, framför allt för angriparen. De utländska trupperna hälsades som befriare av en majoritet av innevånarna, framför allt de som inte till hörde den etniska grupp som dominerat innan. I båda fallen var det mer frågan om att den egna armén mer upplöstes än besegrades, vilket i båda fallen ledde till att mängder av vapen fanns/finns utsprida bland de civila. Den första tidens motstånd var i båda fallen dåligt organiserad och fick inte riktig fart för en den kunde få hjälp utifrån. Men växte sedan snabbt på grund av ockupanternas misstag. Och i båda fallen är det i mycket frågan om ett inbördeskrig, där en sida får stöd av en internationell väckelserörelse, kommunismen respektive islamismen. Så slutsatsen, det är inte enkelt att hamna mitt i ett inbördeskrig, det kan ta lite tid att reda ut problem, Jugoslavien kan väl sägas börja närma sig slutet av de strider som inleddes 1941 nu snart, 2008 om och när Kosovo får en permanent lösning. Så Irak bör kunna nå fred innan slutet av det här århundradet, kanske redan på 2060-talet. jag har svårt att tro att USA är villig att agera ockupant så lång tid efter nästa presidentval, så våren 2009 är nog den tid som man som längst kan tänka sig att behöva ha löst problemet. Och Bush skulle behöva något som kan ses som en seger eller i alla fall ett återtåg med äran i behåll före nästa höst. Så antingen förhandlingar eller så måste han utvidga kriget så Irak försvinner från förstasidorna. Men ett krig med Iran verka så dumt så jag hoppas det inte blir av. Antingen gör man några flyganfall på urananrikningsanläggningar, vilket inte har stort mer än symbolvärde, eller så gör man en landinvasionen, vilket jag tvivlar på att USA kan göra med sin nuvarande armé. man kan få fram en slagstryka som tveklöst kan besegra Irans armé i ett vanligt krig, om Irans ledning är dum nog att ställa upp den. Men om Iran direkt går över till gerillakrig så kräver en seger så mycket trupper att USA antingen måste köpa Rysslands hjälp eller återinföra värnplikten, båda sakerna skulle kosta så mycket politiskt att det parti som ställer sig bakom nog kan sluta tänka på politiskmakt i USA för de närmast tio eller tjugo åren. Så jag räknar med att USA börjar förhandla med delar av motståndsrörelsen och troligen lämnar över det mesta av makten till Shias och Kurderna, kanske behåller en eller ett par basområden och låssas att man uppnått en seger. Var efter inbördeskriget fortsätter.