onsdag 7 november 2007

World of Warcraft

Är det värt att spela WoW? Ja, men vad är det man får ut av det? Jag tror det beror på nivån. På lägre nivåer, där jag spelat, är det njutning av att stiga, snabbt, lösa problem och upptäcka hur världen fundera. På högre tror jag dels att några av de förra består, kanske främst den att förstå hur världen fungerar. Men så verka det också handla allt mer om social samvaron med ens vänner. På nivåerna under tjugo behöver man inte ha så mycket kontakter med andra spelare tror det behövs för att nå och bli bra på högre nivåer upp till 70. Men jag vet inte så mycket om så högt spel. Jag hör gärna av er som har egna åsikter och helst erfarenheter. Spelet har hittills roat mig men jag känner inte speciellt för att göra om samma saker för att göra det bättre och effektivare. En av sakerna jag verkligen har tyckt om är att vet nästa inget och långsamt upptäcka vad som man kan göra, vad som fungera och hur man når sina mål. Och att vakna i en värld som man inte alls förstår sig på är frustrerande och lite skrämmande. Men känslan när man äntligen kommer på hur man svingar en yxa eller dyker är underbar. Det känns lite på samma sätt som när man upptäckte rollspel som RQ och ADoD som tonåring, en helt ny värld som ligger framför en. Så för den som aldrig prövat på ett on-line rollspel så: pröva för allt i världen. Det behöver inte vara WoW, det finns mängder av andra som alla verkar ha sina anhängar, men pröva någon. Innan ni säger något dumt om hela grenen.

Och det här är nog så nära reklam jag någonsin kommer att komma.

söndag 4 november 2007

Blackadder För evigt?

Såg just Black Adders nyårsprogram, kul men inte riktig av full klass. Det är ibland pinsamt, speciellt när det handlar om produktplacering. De ursprungliga fyra är så mycket bättre. Har i bland funderat på vad det säger om en själv vilken av serierna man tycker bäst om. För min del handlar det nog om beslutsångest, jag skrattar mest av trean, den som utspelas under senat 1700-tal. Men den jag tycker bäst om är fyran, just för att den är så grym och ironisk. I skyttegravarna under första världskriget, var ska man gå från där om man gör humor? Det är helt logiskt att sluta med den. Och det märks att manusförfattarna är mycket kunniga och intresserad av första världskriget. Serien tar ju mycket klar ställning i den stora, och länge pågående engelska debatten om hur kriget fördes. Om det var en armé av lejon leda av åsnor eller inte. Och jag kan bara säga att kalla General Sir Anthony Cecil Hogmanay Melchett för en åsna är en förolämpning av alla åsnor. Jag har en känsla av att folk på vänsterkanten i England har en tendens att se generalerna som dårar eller aktivt onda medan den andra sidan försvara och anser att de gjorde vad som måste göras. Själv har jag svårt att inte se Haig, brittisk ÖB på västfronten, som en aktiv och ond åsna. Men oavset vad man tycker i den frågan och vilken politik man vill föra, hoppas jag man kan skratta. Det är så jobbigt när folk man känner och tycker om inte har den grundläggande komiska bildning man hoppas på. Den verkliga grunden för mig är Monty Phyton, The Goodis, Blackadder och Red Dwarf. Marxismen är inte lika grundläggande, även om bröderna är briljanta och de svenska komikerna är inte alls lika viktiga för mig, de är liksom överkurs. Allt jag verkligen lärt mig om humor har jag lärt mig av brittisk tv. Det känns jobbigt när man referera till fotboll för filosofer och möts av en frågande min. Och när man säger Monty så får man ingen reaktion, det är sådan som gör att jag känner mig gammal, och inte bara det att jag är född precis hitom vår tideräknings start. Vem av de fyra som är bäst är ju inte så svårt, men sedan är det värre, personligen är nog The Goodis den jag tycker sämst om. Men de andra två, jag kan inte bestämma mig, åter igen beslutsångest. Men det är nog Red Dwarf, kanske:

http://www.tv.com/red-dwarf/show/132/summary.html?tag=show_table;title;30

torsdag 1 november 2007

Vem är bästa X-mannen

Jag har läst lite X-men, som vanligt. På något sätt tycker jag om dem, vet inte alltid varför. Funderad lite på vad valet av favorit i x-men säger om en. Den valigaste favoriten är ju Wolverine, den verkligt mystiska och farliga främligen. Jag känner någon som håller på Storm, hon har både stor makt och visdom och ibland klädsmak, speciellt när hon leder Morlock, andra tycker om Nightcrawler.

Joss Whedon http://whedonesque.com/ har skrivit några av snitt och ger min favorit Kitty lite mer utrymme, Katherine "Kitty" Pryde också känd som Shadowcat. Hon kan vid första ögonkastet verka vara en tönt, hennes superkraft tillåter henne att passera oskadd genom solida material samt att promenera på luft. Men dels är hon tuffare än man först märker och dels är kraften riktigt farlig om man tänker sig för hur man använder den. Den som läst den engelska spinn-offen på x-men Pendragon Knights fick också reda på väldigt mycket mer om bland annat hennes judiska rötter. Men det är väll inte så många som gjort det, jag tror inte den publicerats utanför UK, men det var den som fick mig att bli x-men fan. Jag vet inte om jag kan ge någon djup tolkning av varför jag tycker om Shadowcat, men kanske för att hon dels är en typ av flicka jag tycker om. Hon verkar vanlig och ofarlig men är inte alls det. Och dels för att hon har drag som jag känner igen i mig själv, det att folk i bland glömmer bort vad jag kan och hur farlig jag är. Och att det inte så sällan känns som folk kan går rakt genom mig utan att reagera.

Men varför kan inte ni kär läsar berätta om vem ni tycker bäst om:
Vem tycker du bäst om?
Här är några till att välja på Rogue, Rachel Summers, Dazzler, Psylocke, Longshot, Forge, Thunderbird, Colossus, Sunfire, Banshee, Professor Xavier, Cyclops/Scott Summers, Angel/Warren Worthington III, Beast/Hank McCoy, Iceman/Bobby Drake, Marvel Girl/Jean Grey/Phoenix, Cable, Jubilee och Gambit. Och så på senaste tid Emma Frost, Sage, Chamber, Northstar, Husk, Warpath, Caliban, Hepzibah, X-23 och Omega Sentinel. Plus troligen några till som man kan räkan in så det finns att välja av.

Och här är var jag just kommit till; This period included the resurrections of Psylocke and Colossus, the(temporary)death of Jean Grey and the start of a relationship between Cyclops and Emma Frost, who became the new leaders of the Institute.

Space Opera

Och nu något helt annat: Peter F Hamilton.
Har läst det mesta av honom har just kommit 1/3 av vägen genom hans senast. Den utspelar sig i "The Commonwealth Universe", en plats som påminner mig om Nivens "Known Space" http://www.larryniven.org/ Det är båda i grunden trevliga ställen, otrevliga saker händer, det finns farliga, men kanske inte riktig onda, fiender. Folk dör och planeter sprängs men ända så är det i grunden ett trevligt universum som båda författarna har skapat. Och i det mesta är det fortsättningar på dagens samhälle, ungefär som idag bara mer av allt. En klar skillnad är att Larry skapade sin värld i 60-talets Kalifornien och Peter i 90-talets England men det känns inte som det har någon grundläggande betydelse. Saker är annorlunda men inte grund känslan. Jag vet inte riktig vad jag ska tycka om dem, jag tycker om att läsa böckerna i båda serien, men det känns som något saknas. Kanske ondska, troligen galenskap, något som visar att universum inte är en trevlig plats? Alastair Reynolds värld känns mycket mörkar och klart skrämmande, på något dumt sätt mer levande och verkligt just därför att det finns något farligt gömt i den världen.