Radio- och Tv-våld

Mina grundläggande skräckupplevelser från tv och radio är dels ett skol-tv program och dels en radiopjäs. När jag var fem hade jag lärt mig hur man satte på vår stora svart-vita TV, jag tro inte mina föräldrar visste att jag kunde. Så jag brukade titta på skol-tv när mamma och pappa var ute och jobbade, när man bor på en fårfarm kan det betyda att de inte var så långt borta. En dag råkade jag få se en film om koncentrationsläger, kommer inte ihåg så mycket, men bilderna av krematoriet har inte lämnat mig sedan dess. Det var nog i det ögonblicket jag blev intresserad av historia, av den grundläggande frågan, varför gör vuxna så? Den andra var när jag, som vanligt när jag inte såg på tv, lyssnade på P1 och fick höra börja på en radiopjäs. Det var beskrivning av en död stad, där liken flöt i parkernas dammar och förvridna, förkolnade lik låg i de utbrända husen. Kan ha varit en beskrivning av Hiroshima eller Nagasaki men kan också ha varit en bild från ett mera vanligt krig. Den var, delvis tack vare bilderna från skol-tv, så levande för mig att jag inte kunde höra radio-teater på åratal, bara själva signaturen fick mig att må illa. Det här är de två värsta våldsskildringar jag någonsin utsatts för, och jag skulle tro att ingen vuxen riktigt skulle ha förstått vad det var som gjorde mig så illa berörd. Det var att jag visst att båda handlade om verkligheten, om vad som verkligen hade hänt. Jag var redan då väldigt medveten om vad som var på riktigt och vad som var på låsas, det var där för jag var mycket mer upprörd av hästar som föll än cowboys i westerns. Cowboysen var skådespelare, vilket jag kände flera, som kunde låsas falla, låsas dö. Men hästarna, hästar och får kunde inte låsas, det visste jag, de måste göra saker på riktigt, så när de föll så var det på riktigt, de riskerade att dö på riktigt, plågas på riktigt. Det var mycket värre än att vuxna lekte, vilket ju är vad film är frågan om. Alla diskunioner om fiktionens inverkar på barn och ungdomar verka ta för givit att barn är dumma, att de inte kan skilja verklighet och fiction. Det finns individer som inte klara av det, visst men det är inte frågan om ålder eller mognad, utan bara en brist i förmåga att fatta något som de flesta klarar av men inte alla. Men som så mycket annat blir då frågan ska vi ja censur för att några få inte fattar, då kan vi lika väl beröva alla rösträtt på en gång efter som några är dumma och röstar på fel parti. Det är inte kul att var sex och plötsligen fatt att vuxna slaktar andra, barn och vuxna. Men det är i grunden bara en fråga om när man kommer att fatta det. För så länge krig och övervåld finns är det dumt att försöka dölja det, det hade varit ätter värre för mig om jag trott att det bara fanns godhet. Men i de av mig hatade sagorna hade jag redan stött på ondskan, jag hade referenser att förstå världen med. Och död var ju något som drabbade ibland, vissa djur dog det hade man ju varit med om. Kampen att rädda ett lamm som inte fick dia slutade ofta med döden, men var ändå värd att föra. Så, jag visste att ondska fanns men också att det fanns godhet och att man måste kämpa. Sagan, tv-serien, filmen, boken, i grunden berättelsen behövs för att vi ska kunna bearbeta verkligheten. Min känsla är att det som orsakar skolmaskrar och andra sådan brott inte är för mycket fantasi utan för lite. Det är männsikor som inte kan ta till sig våldsskildringarna och som inte klarar av att rensa sina system genom dem. Som inte uppnår Katarsis genom fiktionen. Vad som behövs är mer, inte mindre, fiktion. Om man kan få pojkar att förstå vad de känner kommer de kanske att kunna ta sig genom en sådan kris utan våld.

Mer om Anime

Som ett exempel på en totalt annorlunda film från "Samurai Gun" tänker jag här ta upp "Full Metal Panic!" フルメタル・パニック! (Furumetaru panikku) Det är en anime som bygger på en dum idé, att blanda stridsrobotar, mechar, med High School och komedi. Det är så dumt att det är svårt att fatta att någon fått idéen. Och vad som är värre den funkar, den är kul och spännande. Handlingen är i grunden helt otroligt, helt knäpp men inte helt orealistisk. Det handlar i början om en flicka som hotas av kidnappning av en utländska makt. Tyvärr är detta ju något som hänt i Japan, med Nord Koreas absurda och sjuka politik att kidnappa flickor från Japan. Det overkliga är att någon här bryr sig om det. I och för sig själv inte japanska regeringen eller polisen utan en hemlig organisation som bekämpar världens ondska. Den manliga huvudpersonen är en ung muslimsk för detta motståndskämpe från Centralasien, men det betonas aldrig så mycket. Och den kvinnliga är ofta den som är mest i kontroll av situationen. Hon vet hur skolan och Japan fungerar och är tvungen att lära hjälte att fungera. Och även när det blir strid är hon långt i från hjälplös. Det här är en anime som jag verkligen tycker om och jag tycker man kan se på den när man behöver har kul. På många sätt får den mig att tänka på Buffy the Vampire Slayer, det är samma slags blandning av humor och våld och de utspelar sig båda High School, i alla fall till att börja med. Och det är båda två tv-serier som jag gärna ser på, man får i båda fallen lära sig mer om väldigt underliga stammars ritualer, det vill säga skolelever i 00-talets Japan och 90-talets Kalifornien. Båda platser som inte helt liknar 70-talets dalsländska skolar, så det är också kul att lära sig något nytt.

Bra men dålig?

Har sett ett antal avsnitt av "Samurai Gun" minst sju, de första fyra och några sprida här och där i serien. Det är en snygg anime uppbygg på ett spännande sätt, ett slags retro-sf som på ett sätt utspelar sig i ett slutet Japan från tiden innan Shogunatets fall, och på en annat sätt i vår samtid. Den handlar om kampen mellan det onda Shogunatet som håller folket i okunnighet och förtryckt av ett kastsystem och de goda Samurai Guns som med morderna eldvapen försöker skydda och befria folket. Jag har börjat bry mig om karaktärerna, även om själva historierna är mer fåniga och blodiga än något annat. Men, och det är ett viktigt men, sätt hur historien berättas, den njutningsfulla skildringen av sexuellt våld, de många sköna kvinnor och unga flickor som dödas av de onda, det känns som skaparna lägger för mycket tid på att tänka ut deras död och göra det på ett bondge präglat sätt, ett pornografiskt sätt. Det är lite jobbigt att följa med i historien när man känner att skaparena har lagt ned för mycket möda, för stort intresse på hur skurkarna plågar sina offer. Så jag kan inte rekommendera någon att se Samurai Gun, den är snygg, den är intressant men den är för sjuk, i grunden för äcklig och för mycket kvinnoförakt. Möjligen något utspätt med allmän människoförakt, det är på långa vägen inte bara kvinnor som dödas utdraget. Om någon annan sett den här så hör gärna av er, jag undrar verkligen vad ni tycker.

Mörkrets Riddare

Såg för ett tag sedan "The Dark Knight", eller som jag skulle översätta det "Mörkrets Riddare", dubbeltydligheten är mycket avsiktlig från både mig och skaparna av filmen. Filmens grund tema är frågan om vem som är en hjälte, kan verkligen en vigilant som Batman vara god? Och vad gör man när man ställs inför den verkliga onskan, jokern är ond, ond och ond till löjets nivå. Det är en fantastisk insatas av framlidne Heath Ledger men det är också ett element i filmen som stör mig en så galen person som är ett geini, igen Hannibal Lector räcker. Annars gör alla skådespelar bra i från sig utan att var fantastiska. Det moraliska dilemat som Bruce Wayne / Batman ställs inför är filmens kärna men det griper mig aldrig, det känns inte som han har något verkligt val alla broar är redan brända när filmen börjar. Så jag blir mest trött på hans välande. En huvudperson är själva staden, den extrema Gottham City, New York som är mer New York än den verkliga staden. Den är fortfarande skrämande effektiv som bakgrund, hyperrealistisk i den meningen att den överdriver det som ger känslan av en stad i fara, en farlig stad, mer verklig än mycket annat i filmen. Det finns några starka scener, några snygga repliker och några bilder som bränner sig fast, så det är en skikligt gjord film.

Men filmen irriterar mig, den är bra, men den irriterar mig det är något som är falskt i den, den är för sökt för genom tänkt och för aktuell med sina tankar om Eccelon/FRA, hur mycket övervakning tål friheten och godheten? Hur mycket av vårt eget ansvar kan vi lägga i andras händer, måste man dö innan man inser att man har ett eget ansvar? Filmen är sevärd, men inte riktig bra, inte lika uppfriskadande som den förra. Det bästa i filmen, känslan får man redan av trailen, som jag linka rubriken till. Om man inte kan få nog av den, gå och se filmen.

Saving private Yang? Purple Sunset

Det här är en kinesisk film från 2001 som på många sätt får mig att tänka på Saving private Ryan. Namnet är visst lite flytande det är bäst att kolla på länken vad ni vill kalla den. Norman Davies i sin bok Europe at War 1939-1945: No Simple Victory, börjar tala om en framtida Saving private Ryan som skulle kunna utspelas under Kinas krig, det här är den. Det här är lika lite som Saving private Ryan en antikrigsfilm, den och den mycket bättre sovjetiska "Gå och se" är prokrigsfilmer trots att de visar delar av hur jävligt krig kan vara. Men de stöder alla tre tanken på att krig och att våld ibland är det enda svaret. När fienden är allt för ond, allt för grym och allt för förledd finns inget svar utom våld, så därför var våra fäder och farfäder tvugna att slakat tyskar och japaner. Alla tre slutar i en våldslösning och Saving private Ryan är den som är mest lik en 50-tals krigsfilm med herioiska reguljära trupper. Insikten att krig är ett helvete gör en inte automatiskt till pacifist, vilket general Sherman är ett bevis för, han sa att "War is Hell" och fortsatte slåss.

Den här filmens porträtt av vuxna japaner är inte snällt, men när man berör vad som händer runt japanska arméens biologiska forsknig i Kina kan man inte vara så snäll. Lika lite som man kan förlåta tyska arméen vad den gjorde i Vitryssland vilket är vad "Gå och se" handalr om. Båda handlar alls på ett plan om hur det är att vara okuperad och vad motstånd handlar om. Det är inte det heroiska som vinner krig utan det sega aldrig slutande motstånde. Både tyskar och japaner kan var heroiska och slåss men de kan inte få vinna. Vi måste alla göra allt för att stoppa dem, hindra världserövringen oavsett vad det kostar. Och det kostar mycket blod. Men utan dessa offer skulle vi inte kunna leva, bokstavligen inte leva. Det är väldigt heroiskt, väldigt mycket historiens vingslag men det är det på ett bra sätt. Det är mycke i den kinesisk film som inte sägs och på den DVD jag har finns inga kommentarer och inget extra matrial. Det är mycket som kan förvirra den som inte vet så mycket om det största pansarkriget i Asiens historia. Ryssarna anföll den japanska armén i Manchuriet med fler stridsvagnar än vad tyskarna hade haft 1941 och bättre stridsvagnar än vad japanerna kunde drömma om. Det var ett krig där teknik stäldes mot ära och äran dog i massor. Japan hade inte följt med i den tekniska utvecklingen i Europa under de senast sex åren och var nu så underlägsen i landkrig så det var löjligt om det inte varit så grymt. Men innan dess hade Japan förvandlat norra Kina till en slavstat, där kinesernas liv inte var värd något och landet skulle överlämnas till japanska nybyggare. Som förberedelse till massutrotning och krig började de experimentera på människor med gifter och sjukdomar. Om man tittar noggrant så får man se slutresultatet av experimenten i filmen. Det är från detta grymma land som vår naiva hjälte kommer och där han har vandrat runt och lyckats överleva, så han är en kan överleva det mesta. Och resten tycker jag ni ser för er själva, för det är en bra film och ju mindre man vet av handlingen ju bättre.

Förutom titeln finns en till uppebara fel översättning, jag misstänker att de sex miljoner mördade perser som omnämns ska vara judar. Men en poäng i filmen är problemet att förstå varandra när man, som de tre huvudpersonerna inte har ett gemensamt språk. Men trots detta är det här också en film om vänskap och ett slags kärlek eller i alla fall respekt.


Jag har läst folk som tycker stridsscenerna är dåligt gjorda. Jag finner bara några lite irriterad låg tekniska trickningar som inte riktig fungerar, i flygstriderna kan man se hur man klippt in planen från någon annan film o. Själv det inledande pansaranfallet med rader med T34/85 är riktigt snyggt och knappast annat en massa reservstridsvagnar ur kinesiska arméen som körs på riktigt. Det finns ett par panasarskyttefordorn som verkar lite fel men jag bryr mig inte för en gångs skull.

Från Wikipedian

Offensiven i Manchuriet (1945)

Som överenskommet med de västallierade så förklarade Sovjetunionen krig mot Japan tre månader efter Tysklands kapitulation. Den 9 augusti 1945 genomfördes den sista sovjetiska offensiven i kriget och Röda armén ockuperade utan problem hela Manchuriet. Denna offensiv är känd som en utav de mest lyckade markoffensiverna och användes som skolboksexempel runt om i världen för officersutbildningar.

Folks ålder, förr.

Eller "Man kan inte bli äldre nu för tiden."
Har börjat titta på tredje upplagan av Massimo LiviBacci "A concise history of World Population". Det var ett tag sedan jag läste den första upplagan. Dels har det hänt lite med världens befolkning sedan 80-talet och dels har det hänt lite med teorin om demografi. Men den sa jag kom att tänka på är något som inte ändrat sig. Intressant nog verkar det inte som om man kan uppnå en högre livslängd nu för tiden än vad man kunde upp nå under stenåldern. Det är tänkbart att man har större möjlighet att bli 128 eller så, vilket verkar vara max för oss människor. Men man kan fortfarande inte bli äldre än så. Och de få, väldigt få som blir så gamla är inte alls så beroende av sjukvård och sådant. De är helt enkelt kärnfriska så bortsett från olyckor så behöver de inte sjukvård. Så inget hindrade dem från att bli 120 för tiotusen år sedan. Det här på minner mig om problemet med medellivslängden, att nästa ingen lever exakt så länge, de flesta där före eller efter den tiden. Om vi har en katastrofal livslängd på 27.9 år, som Frankrike beräknats ha haft 1750, så betyder det vanligen att mängder av barn dör men också att de som överlever barnaåren kan bli gamla, kanske riktigt gamla som t.ex. Voltaire. Och om man som vi här i Sverige har en livslängd på runt 80 så betyder det inte att de som lever till 80 har en god möjlighet att bli 110, det betyder bara att väldigt få av våra barn dör och att vi kan rädda folk som blir akutsjuka eller skadade inte alls att folk lever så väldigt länge efter 80. Så därför är det inte alls oväntat att vissa gamla greker blev 80 eller 90 och var aktiva in i det sista, alla som var veka hade dött innan. Folk kunde bli gamla och folk blev gamla, bara inte alla som i dag. En låg medellivslängd betyder bara att det är svårt att bli gamla inte omöjligt. Och efter som de flesta dör som barn kan den som blivit tjugo räkna med att få leva ett bra tag till, troligen till över femtio. Och den som hunnit bli femtio och är oddsen för sig att bli över sjuttio och så vidare.

Så snälla slut blanda ihop saker och ting, medellivslängd är inte det samma som livslängd, det är ett snittvärde inte en prognos.

Enligt vissa beräkningar har det fram till och med år 2000 fötts 82 miljarder människor. Så trotts allt är vi som lever bara en bråkdel av alla människor, även om vi inte tänker på alla de som ännu inte fötts. Något att tänka på.

300 Lakoniska typer

Har tvingats tänka på Frank Millers 300. Både filmen och serien. Har tvingats tänka igenom på vad jag tycker om dem. Min första tank var att de båda är väldigt snygga. Och sedan att några av replikerna är helt äkta lakoniska. Det finns en tendens att de goda är vackra och de onda ful, med möjligt undantag för persernas storkonung. I detaljerna är den lustig felaktigheter av olika slag, från stridsnoshörningar, de skulle gärna slåss men troligen med alla, till läderkallingar på spartanerna, kan förstå det som ett utslag av censur, troligen självcensur, men inget av detta är viktigt. Sparta var en Polis(statsstat) som det är svårt att säga något om, det finns igen text som beskriver staten innefrån och det verkar som man ansåg det korrekt att lura utlänningar med överdrivna historier. Men det var, kan man säkert säga, en stat byggd på tvångsarbete och ofrihet, för alla. Inga fria val, i princip för någon, heloten slavad och spartaiden krigade medan kvinnorna födde fler barn. Så som försvarare av frihet måste man förstå att det inte är vår frihet man ville försvara utan statens frihet att förtrycka sina invånare , lite som sydstaterna i amerikanska inbördeskriget som sade sig slåss för frihet för delstaterna. Friheten att hålla slavar. Filmen handlar mycket mer om nutid än dåtid, naturligt nog. Men vad den säger om nutid är inte heller något jag tycker om. Det känns som ett försvar för kriget i Irak och är ett försvar för kriget mot terror, även om serien är från tiden innan. Den är så vacker och så snyggt gjord att jag börja tänka på "Viljas triumf", en vacker och välgjord propagandafilm. Hitlers favoritskulpturer ser ut som avbildningar av de datagenererade spartanerna, med så vältränade kroppar att det inte är fysiskt möjligt, bättre en den verkliga kroppen antingen i pixlar eller marmor. 300 här är inte lika enkel i sin grund, som 30-talets film eller skulptur, men jag känner ändå att den är propaganda för något som jag inte håller med om.

Trots allt, jag tycker om filmen, som film och mer än jag tycker om serien. Franks saker är ofta intressant men inte riktigt mästerverk, de blir bättre som film, detta gäller även "Sin City". Greppet att låta nästan hela filmen vara den överlevandes berättelse och inte någon objektiv "verklighet", är intressant men sökt. Jag tycker inte det ger något, men jag vet många som tycker om det. Men som helhet känner jag en unken doft, de andas förakt för svaghet, bakom all skönhet och stora ord.