Radio- och Tv-våld

Mina grundläggande skräckupplevelser från tv och radio är dels ett skol-tv program och dels en radiopjäs. När jag var fem hade jag lärt mig hur man satte på vår stora svart-vita TV, jag tro inte mina föräldrar visste att jag kunde. Så jag brukade titta på skol-tv när mamma och pappa var ute och jobbade, när man bor på en fårfarm kan det betyda att de inte var så långt borta. En dag råkade jag få se en film om koncentrationsläger, kommer inte ihåg så mycket, men bilderna av krematoriet har inte lämnat mig sedan dess. Det var nog i det ögonblicket jag blev intresserad av historia, av den grundläggande frågan, varför gör vuxna så? Den andra var när jag, som vanligt när jag inte såg på tv, lyssnade på P1 och fick höra börja på en radiopjäs. Det var beskrivning av en död stad, där liken flöt i parkernas dammar och förvridna, förkolnade lik låg i de utbrända husen. Kan ha varit en beskrivning av Hiroshima eller Nagasaki men kan också ha varit en bild från ett mera vanligt krig. Den var, delvis tack vare bilderna från skol-tv, så levande för mig att jag inte kunde höra radio-teater på åratal, bara själva signaturen fick mig att må illa. Det här är de två värsta våldsskildringar jag någonsin utsatts för, och jag skulle tro att ingen vuxen riktigt skulle ha förstått vad det var som gjorde mig så illa berörd. Det var att jag visst att båda handlade om verkligheten, om vad som verkligen hade hänt. Jag var redan då väldigt medveten om vad som var på riktigt och vad som var på låsas, det var där för jag var mycket mer upprörd av hästar som föll än cowboys i westerns. Cowboysen var skådespelare, vilket jag kände flera, som kunde låsas falla, låsas dö. Men hästarna, hästar och får kunde inte låsas, det visste jag, de måste göra saker på riktigt, så när de föll så var det på riktigt, de riskerade att dö på riktigt, plågas på riktigt. Det var mycket värre än att vuxna lekte, vilket ju är vad film är frågan om. Alla diskunioner om fiktionens inverkar på barn och ungdomar verka ta för givit att barn är dumma, att de inte kan skilja verklighet och fiction. Det finns individer som inte klara av det, visst men det är inte frågan om ålder eller mognad, utan bara en brist i förmåga att fatta något som de flesta klarar av men inte alla. Men som så mycket annat blir då frågan ska vi ja censur för att några få inte fattar, då kan vi lika väl beröva alla rösträtt på en gång efter som några är dumma och röstar på fel parti. Det är inte kul att var sex och plötsligen fatt att vuxna slaktar andra, barn och vuxna. Men det är i grunden bara en fråga om när man kommer att fatta det. För så länge krig och övervåld finns är det dumt att försöka dölja det, det hade varit ätter värre för mig om jag trott att det bara fanns godhet. Men i de av mig hatade sagorna hade jag redan stött på ondskan, jag hade referenser att förstå världen med. Och död var ju något som drabbade ibland, vissa djur dog det hade man ju varit med om. Kampen att rädda ett lamm som inte fick dia slutade ofta med döden, men var ändå värd att föra. Så, jag visste att ondska fanns men också att det fanns godhet och att man måste kämpa. Sagan, tv-serien, filmen, boken, i grunden berättelsen behövs för att vi ska kunna bearbeta verkligheten. Min känsla är att det som orsakar skolmaskrar och andra sådan brott inte är för mycket fantasi utan för lite. Det är männsikor som inte kan ta till sig våldsskildringarna och som inte klarar av att rensa sina system genom dem. Som inte uppnår Katarsis genom fiktionen. Vad som behövs är mer, inte mindre, fiktion. Om man kan få pojkar att förstå vad de känner kommer de kanske att kunna ta sig genom en sådan kris utan våld.