300 Lakoniska typer

Har tvingats tänka på Frank Millers 300. Både filmen och serien. Har tvingats tänka igenom på vad jag tycker om dem. Min första tank var att de båda är väldigt snygga. Och sedan att några av replikerna är helt äkta lakoniska. Det finns en tendens att de goda är vackra och de onda ful, med möjligt undantag för persernas storkonung. I detaljerna är den lustig felaktigheter av olika slag, från stridsnoshörningar, de skulle gärna slåss men troligen med alla, till läderkallingar på spartanerna, kan förstå det som ett utslag av censur, troligen självcensur, men inget av detta är viktigt. Sparta var en Polis(statsstat) som det är svårt att säga något om, det finns igen text som beskriver staten innefrån och det verkar som man ansåg det korrekt att lura utlänningar med överdrivna historier. Men det var, kan man säkert säga, en stat byggd på tvångsarbete och ofrihet, för alla. Inga fria val, i princip för någon, heloten slavad och spartaiden krigade medan kvinnorna födde fler barn. Så som försvarare av frihet måste man förstå att det inte är vår frihet man ville försvara utan statens frihet att förtrycka sina invånare , lite som sydstaterna i amerikanska inbördeskriget som sade sig slåss för frihet för delstaterna. Friheten att hålla slavar. Filmen handlar mycket mer om nutid än dåtid, naturligt nog. Men vad den säger om nutid är inte heller något jag tycker om. Det känns som ett försvar för kriget i Irak och är ett försvar för kriget mot terror, även om serien är från tiden innan. Den är så vacker och så snyggt gjord att jag börja tänka på "Viljas triumf", en vacker och välgjord propagandafilm. Hitlers favoritskulpturer ser ut som avbildningar av de datagenererade spartanerna, med så vältränade kroppar att det inte är fysiskt möjligt, bättre en den verkliga kroppen antingen i pixlar eller marmor. 300 här är inte lika enkel i sin grund, som 30-talets film eller skulptur, men jag känner ändå att den är propaganda för något som jag inte håller med om.

Trots allt, jag tycker om filmen, som film och mer än jag tycker om serien. Franks saker är ofta intressant men inte riktigt mästerverk, de blir bättre som film, detta gäller även "Sin City". Greppet att låta nästan hela filmen vara den överlevandes berättelse och inte någon objektiv "verklighet", är intressant men sökt. Jag tycker inte det ger något, men jag vet många som tycker om det. Men som helhet känner jag en unken doft, de andas förakt för svaghet, bakom all skönhet och stora ord.